Familj – med eller utan blodsband

Kärnfamilj och familj utan biologiska föräldrar

Idag går mina tankar till det här med familj.
Det har alltid diskuterats hur viktigt det är med kärnfamiljen som består år efter år för att ge barnen den trygghet som de så väl behöver. Men kan man bli ett lyckligt barn även om man inte växer upp med båda sina biologiska föräldrar? Kan man vara en lycklig familj med dina, mina, våra barn?

Utan tvekan säger jag JA!
Jag fick aldrig möjligheten att växa upp i en traditionell kärnfamilj eftersom min pappa alldeles för ung gick bort när jag var 6 år gammal. Men så två år senare kom till min glädje min far in i vår familj och han blev den pappa jag så väl behövde. Åter igen var vi en ’hel’ familj med mamma, pappa, barn och jag kommer ihåg att jag var så glad över detta.
Jag har aldrig ifrågasatt eller varit bitter över vad som hände, utan stilla hittade jag snabbt en acceptans och gladde mig istället över att det blev så bra ändå. Det är klart situationen påverkade mig då på många sätt och har gjort mig till den jag är idag. Sorgen har varit min ständiga följeslagare i hela mitt liv, men jag har inte låtit den ta över, utan den finns bara där som självklar del av min vardag.

Jag har alltid varit stolt över min familj, jag är så tacksam över att växt upp i ett hem med mycket skratt, humor, dans och glada tillrop. Jag har fått med mig sunda värderingar som är min utgångspunkt i många lägen. Det gjorde att jag aldrig har varit missunnsam eller avundsjuk på mina kompisar, som hade det DÄR som jag själv saknade. För jag hade ju en familj, precis som alla andra – vi hade bara olika efternamn och blodet som rinner i våra ådror, hos min far och mig, är inte samma. Men i våra hjärtan har vi alltid varit pappa och dotter.

När andra ’förstår’ hur man känner

Jag kommer så väl ihåg en gång för länge sen, då en person som befann sig i mitt liv vid tillfället sa till mig: ’Malin, jag tror att du är avundsjuk på oss. För att vi är en hel familj, och har så fin sammanhållning’. Jag kommer fortfarande ihåg min förvåning över detta uttalande. Där stod jag med min lilla dotter, gravid med nästa och hormoner som transformerades lika snabbt som popcorn i en gryta. Lycklig men stressad och trött. Vi var mitt i en flytt, och besluten haglade över huvudet på mig och jag brast, blev irriterad och snäste till.
Avundsjuk?! Kommentaren var inte bara helt tagen ur luften i sammanhanget, den var dessutom för mig helt obegriplig. Jag hade inte för ett ögonblick ens funderat på att jag inte hade något som de tydligen hade. Jag insåg också att hon hade INGEN aning om hur viktig min familj var för mig, oavsett blodsband eller ej. Än mindre förstod hon att deras familj var absolut ingen förebild eller strävan för mig, jag ville inte alls ha det som de hade. Deras levnadssätt och förhållningssätt mot andra matchade inte mina värderingar.

Är kärnfamiljen alltid det bästa för barnen?

Det finns många barn som mår dåligt i sin familj trots blodsband, det är ingen självklarhet att alla barn som lever med sina biologiska föräldrar får villkorslös kärlek varje dag eller känner trygghet och stabilitet i sitt hem. Efterlängtade adoptivbarn, föräldralösa barn, skilsmässobarn, fosterbarn m.fl. kan få ett fantastiskt liv i en ny familj där det flödar av kärlek och omsorg.
Däremot tror jag det är viktigt att barnen får ta del av sina rötter och sitt ursprung, OM de vill, att de får ställa frågor och kanske till och med besöka sina biologiska föräldrar om detta är möjligt.

Jag kommer själv ihåg att jag älskade att höra historier om min pappa, det gör jag än idag. Jag minns en del men genom alla berättelser har jag ändå lärt känna min pappa. Att höra om hans egenskaper som påminner om mina egna ger mig en känsla av tillhörighet och närhet trots att han inte funnits med oss under alla dessa år.

Barnen är viktigast

Det är många, precis som jag, som är uppväxta utanför kärnfamiljen. Oavsett anledning är det aldrig barnens val, utan vi måste ta hand om dem på bästa sätt med all den kärlek vi ha att uppbringa. Kan vi tillföra trygghet i ett barns liv så är det vår uppgift att göra det. Det behöver vi inga blodsband för att åstadkomma, ett barn kan känna tillhörighet och en stark familjekänsla ändå. Det ligger inte i blodet utan hur vi med självklar kärlek tar hand om varandra. Jag hade tur, jag har alltid varit en självklar del i min fars liv, den dotter han aldrig själv fick, och han i mitt. Så jag har absolut växt upp i en lycklig FAMILJ <3